...Detta lilla collagé börjar där det slutar....då allt hopp var ute. Då datum var bestämt o resan bara gick åt ett håll...då det enda man hoppades på var ett mirakel. Då jag bad till Gud fast jag inte var troende! Resan dit var tyst. Väl framme satt vi tysta tillsammans, jag sa farväl...en liten bit av mig försvann den dagen....Men det var vackert på något sätt. Min stora kärlek hade varit sjuk länge. han var trött, så trött. Hans sista andetag var en lättnads suck! Resan hem var ännu tystare......
Det fanns inga ord i världen som kunde hjälpa då, inga ord alls. Men minnena finns kvar. Alla underbara minnen, stunder av lycka o skratt. Och en otrolig kärlek! fanns ingen större. Han var andligt klok. Alltid glad o skojfrisk...en riktig spjuver...( skratt).
Jag glömmer aldrig första gången jag såg honom. Vi skulle hälsa på honom där han då bodde. Dom hade inte tid för honom så han skulle prioriteras bort...tidsbrist!? Så fort jag kom in i hallen satte jag mig på huk o sa hej! Han tittade lite klurigt på mig o kom fram o la sin panna mot mitt bröst. Vi satt där tillsammans en stund, o liksom bestämde oss...
han kom senare o hälsade på o det fungerade bra. Så det blev bestämt, han skulle tillhöra våran familj.....han sov alltid under mitt täcke, han älskade att springa ute på de stora fält som omgav oss. Han studsade alltid upp bakom en. Eller smög tyst på tå o skällde till så man tappade allt..sedan fnissade han inombords! När han skulle äta så kastade han upp pluttarna i luften o tog dom i munnen i från olika vinklar...bara för att han kunde. Men hans finaste egenskap var nog att han "kände" när någon mådde dåligt! Han satte sig intill o gick inte. Funkade inte det så hämtade han en leksak o gav inte upp förrän man var glad igen...
Han skänkte mig så mycket kärlek o närhet som jag inte trodde fanns....saknaden är stor, men minnena är större, men en liten tår kommer alltid att falla.....................